Att bli vuxen
Jag har tänkt ganska mycket de senaste dagarna, på sådant som är onödigt att tänka på, sådant man blir ledsen av att tänka på, sådant som gör att man bara vill åka hem till Östersund, krypa ner i sängen hemma (men jag har inte ens något riktigt hemma i Östersund) och sova i några dygn.
Alla har sådana dagar, mer eller mindre i alla fall, till skillnad från några år sedan så har jag inte krypit ner i sängen och sovit några dygn, jag har varit asocial, jag har dragit mig undan, jag har velat vara ensam, ja, men jag har ändå inte gjort det jag kände för, det är för mig att bli vuxen.
Vad har jag då tänkt på? Jag har INTE som man kan tro av min beskrivning här ovan tänkt en massa på Östersund och saknat Östersund, jag har funderat mest på vuxenlivet.
Jag är 23 år, ganska nyligen har jag fyllt 23, det är en mellanålder, jag stickar, är relativt ung men det är inte så som det var när jag precis började sticka då jag ofta fick höra WOW! DU ÄR JU SÅ UNG OCH SÅ DUKTIG! Men så är det inte längre, jag är en medelmåtta, haha, jag vet att jag är duktig, jag tror inte att jag skulle blogga annars om jag inte tyckte att jag var duktig på det jag gör, självklart så är jag inte bäst, det finns många som är mina idoler och det är många som jag finner inspiration i. Jag vill inte verka allt för självgod.
Jag pratade med min älskade pojkvän för någon dag sedan och utbrister ‘vet du vad jag kom på i natt?! Jag fyller 24 i år! Det är ju jättegammalt, nästa år fyller jag 25 och då är jag närmre 30 än 20!‘ Han svarar med ett ‘Jag blir 27 i år‘ Det spelar som inte någon roll för mig, problemet är att JAG blir gammal.
Jag kollar på min första klass på gymnasiet, vi var inte så många tjejer, men när de/vi slutade (jag gick om ett år men gick delvis fortfarande i den klassen) så var det 5 tjejer i den klassen, E, M, M, J och jag då jag är kompis med de alla på facebook och E och J är mammor, båda har två barn vardera, J är gift och jättevuxen!
Min lillasyster har precis fått en fantastiskt söt liten tös, men det är fortfarande min LILLAsyster, men hon har ju trots allt blivit 21 och snartsnart fyller hon 22, jag förstår inte hur det går såhär fort. Min yngsta lillasyster, hon som alltid är 10 i mina ögon fyller helt plötsligt 20 i år, hur går det ihop?
Jag ser som inte någon skillnad på mig nu och mig för 5 år sedan (om jag inte verkligen tänker och inser att jag har blivit oerhört vuxen)
Det kanske är någon typ av ålderskris, men jag vet inte, kanske är det någon form av ångest för att jag har blivit precis som alla andra och det enda som saknas är en liten familj och sedan är jag fulländad, det ser dock ut att vara många år dit.
Eller, nej, jag är inte vuxen, det är nog länge tills dess att jag är vuxen på riktigt…
Jag ber om ursäkt för ett väldigt rörigt inlägg..
3 comments
RSS för kommentarer till det här inlägget.
Jag fyllde 30 förra året. Snacka om kris jag hade!
Särskillt för jag är obotligt sjuk och inte alls ”hunnit med” allt det där man borde gjort när man är 30.. Iaf så fick krisen mig att ta itu med en massa olika saker som jag nog väntat med om jag INTE fått krisen. Jag är så tacksam över det nu, för krisen har gjort så jag mår så himla mycket bättre nu! 
Lycka till med krisen och hoppas du har lika mycket användning för din kris som jag hade med min! 
Låter som en kris, fast jag vet inte riktigt om det handlar om åldersnoja eller vad.
Vet du en sak som jag tycker är himla bra att lägga på minnet – Man är inte äldre än man gör sej
Själv har jag passerat 40 !!! (hur nu det gått till?) men känner mej ungefär som 28 fast då och då känner jag mej klok som 80, jag tror det är vad livet gör en till, klok eller ja man får erfarenhet iaf.
Och det där med fulländat ja det blir livet sågott som aldrig …OM man inte är en sån som ”nöjer” sej och inte vill framåt. Det finns mål som man kanske vill till men när man sedan kommit dit så vill man vidare till nästa mål så därför blir det inte fulländat.
Men det kan vara bra ändå,riktigt bra dessutom.
Så tålamod unga dam du tar dej dit du vill tids nog – sa den gamla käringen
Kan känna igen lite av tankarna. Liksom vänta, hur gick det här till?! Osäkerheten, när man inte längre passar in i sin gamla roll men ännu inte vet vad den nya rollen har att bjuda på…
Själv lever jag lyckligt ovetande om min ålder, tills jag börjar räkna efter och inser att om jag har ett barn som går i skolan, då kan jag ju inte vara så fasligt ung längre? Och min lillasyster som snart blir myndig?! Jag trodde att det var jag som skulle vara 17 år och springa på festival medans hon just börjat skolan… det är helt klart spännande detta med ålder!